marip

För ett år sedan igår gick min älskade farmor bort, jag visste inte hur jag skulle kunna fortsätta leva. Det kändes som om hela min värld rasade samtidigt som allt bara fortsatte som vanligt. Max växte och gjorde framsteg och jag var lyckligare än någonsin. Hur kunde jag känna så mycket glädje och sorg samtidigt, det var ofta jag satt hemma i soffan och ammade eller myste med Max och helt plötsligt började gråta för att farmor inte fick se detta vackra barn växa och bli en stor kille. Jag är väldigt glad över att hon fick träffa Max.

Jag minns så väl när jag var där med honom och han satt i hennes knä i fåtöljen. Hon var pigg, hon var som vanligt, medans en vecka senare när jag var där (sista gången jag träffade min älskade älskade farmor) så kunde hon knappt titta hon bara låg i sängen kunde nästan inte prata. Hon försökte hålla Max men de gick inte så jag höll upp honom bredvid henne så säger hon "Hej, det är gammelfarmor, vad fin du är" Det högg i mig och jag kunde inte längre hålla honom utan gick med honom till Andreas för att bara få hålla om min älskade farmor. Tårarna kom och hon viskade försiktigt till mig "varför skulle det bli såhär?" Min farmor var så underbar, hon var en person som stod mig otroligt nära jag har aldrig mött en sån snäll, underbar, otrolig, mysig, underhållande, fin och omtänksam person. Hon betyder, ja hon betyder fortfarande otorligt mycket för mig.

Ibland när jag är ute och går så kan jag komma på mig själv att tänka att jag ska gå hem till farmor. Det gör fortfarande väldigt ont i mig att jag inte kan gå hem till henne längre. Jag har gjort så mycket ihop med min farmor. Jag kunde gå hem till henne och bara vara där i flera timmar. Vi bara pratade och pratade. Andreas sa alltid att han aldrig hade träffat någon som var så ofta hos sin farmor/mormor. Farmor sa alltid "det är så roligt när du kommer" då svarade jag alltid "det är så roligt att komma hit". Nu när jag skriver detta så kommer det så mycket minnen, på ett sätt gör det ont samtidigt är jag glad över att jag har fått äran att ha en så underbar farmor. Som jag älskar så otroligt mycket, och som älskade mig så otroligt mycket. Jag kan än idag ångra att jag inte sa till henne där sista dagen att jag älskar dig farmor men jag bara grät och grät så det gick inte. Men hon visste om det, jag hade ju sagt det förut. På hennes begravning var det jättejobbigt, när vi skulle lägga rosen på kistan grät jag så mycket så jag inte kunde säga något. Men jag, pappa och syrran gick upp efteråt och sa hej då. Det kändes bra men samtidigt jobbigt att veta att min fina farmor låg i kistan och att jag aldrig mer skulle få träffa henne.

Jag saknar min farmor mer än vad ord kan beskriva och jag hoppas verkligen att hon på något sätt ser oss, mig, Max och Andreas. Att hon finns på något vis.